- Kom, sa Zayn och tog tag om min midja. En rysning for upp för min ryggrad och jag bet mig löst i läppen.

---

- Det är skönt att ha en granne i min ålder, inte 95, sa jag och Zayn skrattade, jag log mot han och tittade sen ned i mitt te igen.

- Jo, men jag ville bara inte det, sa han och log, jag skrattade och tittade ned i min kopp te igen, jag kände Zayns blick på min panna och log lite för mig själv.

- Det är Karly? sa jag snabbt och gav Zayn en blick att vänta och han nickade och log. Snabbt gick jag ut från kaféet och stannade framför Zayns bil.

- Hija, vart är du? hörde jag mamma säga och jag suckade och tittade in på Zayn som satt och väntade och det fick mig att le.

- Jag fikar med grannen, sa jag och jag hörde hur mamá log i andra luren, själv stod jag och tittade ned i marken och tänkte på Zayn. Han kunde inte släppa mina tankar, allt jag tänkte på var om honom!

- När kommer ni hem då? sa mamma och jag blev störd mitt i mina tankar, jag gjorde ett "hmm" till mamma och hon suckade.

- När kommer ni hem? sa hon igen och jag ryckte på axlarna.

- Kanske om några timmar, Sa jag till mamma innan hon sa okej och vi stängde av, jag log när jag insåg att jag fick gå in till Zayn igen.

- Vem var det som ringde? frågade han när jag satt mig och höjde på ett ögonbryn, och jag var tvungen att titta bort för att inte rodna.

- Min mamá. Hon undrade när jag skulle vara hemma. svarade jag, och sa det som om det var det mest naturliga i världen. Vilket det i o för sig även var, då hon alltid ringde mig.

- Okey. Så när sa du att du skulle vara hemma då? frågade han och lät faktiskt intresserad. Å andra sidan var det alldeles för många du, och för lite vi för min smak, och jag log lite åt tanken.

- Om några timmar, sa jag, och kunde nu inte hindra den röda färgen från att dyka upp på mina kinder utav tanken på att jag förutsatt att vi skulle spendera flera timmar tillsammans.

- Bra, för det var det jag sa till min mamma också, sa han nonchalant, och jag log ner i mitt te, och upptäckte samtidigt att han redan hade druckigt upp sitt.

- Vad tänker du på? frågade han efter en stunds tystnad, och jag kollade upp från teét för att möta hans blick.

- Hur du kunde dricka upp ditt te så snabbt. Det måste ju ha varit jättevarmt. sa jag snabbt, och han brast ut i ett högt skratt, vilket gjorde att alla gamlingar argt vände blicken åt vårt håll, och jag nickade med huvudet mot parkeringen, och han nickade sakta.

Väl ute i bilen stannade han upp, och såg ut att fundera på något.

- Du får köra. Jag vet inga ställen här. sa han och räckte fram bilnycklarna. Halvt osäkert tog jag emot dem, ochgick run bilen till förarsätet. Jag satte mig ner i lädersätet och fingrade på ratten.

- Är du säkeR? För jag kvaddade en kompis bil för mindre än ett år sedan. Olycka förstås. sa jag, rädd att en olycka skulle inträffa även den här gången.

- Japp, hundra procent. Och om du nu kvaddar den, kan jag ju alltid köpa en ny. sa han och ryckt epå axlarna.

- Och hur skulle du ha råd med det?? Sekunden efter jag sagt det hörde jag hur bitchigt det lät, och jag log ursäktande mot honom, men han verkade inte ens ha märkt min bitska ton.

- Det är roligt att du inte vet vem jag är. sa han, och jag rynkade på ögonbrynen. HAr du hört One Direction någon gång?? lade han sedan till, och munnen öppnade sig mer och mer ju mer jag kopplade ihop trådarna.

" Du är ju den Zayn Malik ju!! sa jag och log stort, och han nickade entusiastiskt. Jag försökte dölja hur glad jag egentligen var, men samtidigt aningen besviken. HAn var en kändis. HAn skulle särmed aldrig kunna gilla någon som mig. Någon som tror sig vara något dem egentligen inte är. För tro mig. JAg är inte så stark som alla tror. Jag ahr känslor jag med..

---